Ibland bara, men bara ibland.
Mia är fem. Eller sjuttiotvå. Hon kan vara trettio också men det är en klurig ålder. Egentligen är hon tjugo, men det vet hon inte om. Hon är människan som tiden glömde. Det känns så i alla fall. Vissa dagar vill hon bara försvinna. Krypa upp i knät på mamma och bli sakta vaggad medan lugnande, mysiga ord viskas i örat och tummen åker upp i munnen. Hon suger inte på tummen, inte som tjugoåring, men ändå. Andra dagar är hon kvinnornas kvinna och sexigast i världen. Blickarna vänds mot henne vart hon än går de dagarna och ingen njuter mer än hon. Sedan går hon hem och älskar sig själv lite mer.
Ibland är hon trött. Oförskämt trött men inte på ett gå-och-lägg-dig-sätt. Hon vill helst av allt dö. Lugnt och stilla. Ingen som stör. Då är hon minst hundra år. Tjugo plus åttio tänker hon och inser hur långt kvar det är tills hon med gått samvete kan förverkliga det hon just funderat på. Ingen gör en mer trött.
Mika är tjugo också. Men han vet vem han är. Tror han i alla fall. Han har sett Mia när hon går från bussen. Hon går förbi hans hus. Han vet vem hon är också. Kanske bättre än hon själv. Hon vet dock inte vem han är. Har nog sett honom, fäst blicken på honom någon sekund men sedan låtit den fara vidare till gud-vet-vad. Han är inte registrerad, inte igenkänd. Tror han.
Kommentarer
Trackback
