Ibland bara, men bara ibland.
Mia är fem. Eller sjuttiotvå. Hon kan vara trettio också men det är en klurig ålder. Egentligen är hon tjugo, men det vet hon inte om. Hon är människan som tiden glömde. Det känns så i alla fall. Vissa dagar vill hon bara försvinna. Krypa upp i knät på mamma och bli sakta vaggad medan lugnande, mysiga ord viskas i örat och tummen åker upp i munnen. Hon suger inte på tummen, inte som tjugoåring, men ändå. Andra dagar är hon kvinnornas kvinna och sexigast i världen. Blickarna vänds mot henne vart hon än går de dagarna och ingen njuter mer än hon. Sedan går hon hem och älskar sig själv lite mer.
Ibland är hon trött. Oförskämt trött men inte på ett gå-och-lägg-dig-sätt. Hon vill helst av allt dö. Lugnt och stilla. Ingen som stör. Då är hon minst hundra år. Tjugo plus åttio tänker hon och inser hur långt kvar det är tills hon med gått samvete kan förverkliga det hon just funderat på. Ingen gör en mer trött.
Mika är tjugo också. Men han vet vem han är. Tror han i alla fall. Han har sett Mia när hon går från bussen. Hon går förbi hans hus. Han vet vem hon är också. Kanske bättre än hon själv. Hon vet dock inte vem han är. Har nog sett honom, fäst blicken på honom någon sekund men sedan låtit den fara vidare till gud-vet-vad. Han är inte registrerad, inte igenkänd. Tror han.
Waiting on the world to change.
Världens modigaste människor. Who are they?
Mia satt och skrev på sin dator. På engelska. Varför inte egentligen? Engelska är väl snart det språk vi alla talar. Förutom i frankrike såklart. Och kanske Kina..
Hon kände en stark dragning till det färgsprakande och kreativa. Konst, mode, naglack. Ville skriva om det men hon kunde inte komma på hur. Hennes egentliga mål var en bok men tiden räcker inte till. Världen fick nöja sig med några rader på bloggen, så länge. Boken skulle bli till, det hade hon lovat sig, bara inte nu.
Det blev bara två meningar. Någon stekte något som luktade gott i köket. Hon blev hungrig helt enkelt. Avslutade innan hon hunnit börja. Så har det blivit ofta den senaste tiden. Tiden. Tickar. Fort. Iväg.
sekund för sekund och boken blir inte skriven. Känner hon panik? Blir hon stressad? Jag tror inte det. Kanske lite.
Mia satt och skrev på sin dator. På engelska. Varför inte egentligen? Engelska är väl snart det språk vi alla talar. Förutom i frankrike såklart. Och kanske Kina..
Hon kände en stark dragning till det färgsprakande och kreativa. Konst, mode, naglack. Ville skriva om det men hon kunde inte komma på hur. Hennes egentliga mål var en bok men tiden räcker inte till. Världen fick nöja sig med några rader på bloggen, så länge. Boken skulle bli till, det hade hon lovat sig, bara inte nu.
Det blev bara två meningar. Någon stekte något som luktade gott i köket. Hon blev hungrig helt enkelt. Avslutade innan hon hunnit börja. Så har det blivit ofta den senaste tiden. Tiden. Tickar. Fort. Iväg.
sekund för sekund och boken blir inte skriven. Känner hon panik? Blir hon stressad? Jag tror inte det. Kanske lite.
